Måttligt kul var det att sätta sig i en skållhet bil idag, så går det när jag inte har AC i Röda faran, men det var illa tvunget då jag skulle på KBT. Under mötet gick vi igenom papper som jag tidigare fyllt i, dock är det ett häfte jag ska fylla i igen för min kurator tror att det kommer ge annorlunda resultat nu. Det återstår att se. Det vi gick igenom visste jag redan. Det är ju mig vi pratar om, men det kändes ändå skönt att få ut det till någon som kan hjälpa mig att må bättre genom att ta itu med det. Det går framåt.

Jag gillar våra samtal. Dom är väldigt givande även om det är jobbigt att sitta där och rota i sina problem. Den sociala fobin är den vi arbetar främst med då allt mer eller mindre hänger ihop med den, men det har blivit väldigt mycket samtal iform av samtalsterapi istället, men hon är samtalsterapeut också så det gör inget har hon sagt.

Annonser

Det har knappast varit min dag idag. Först hittar man inte hemnyckeln och när man väl är framme i Nynäshamn så upptäckte jag att inte hade med mig min handväska med körkort, kontokort m.m utan jag hade glömt den utanför ytterdörren hemma. Inte nog med det var det bara att stressa till receptionen för att inte komma försent till KBT mötet och hoppas på att man kunde anmäla sig där utan ID handlingar och det gick.

KBT mötet idag kunde varit bättre. Jag hade en halvtimme bara med henne, pga att det fanns egentligen inga tidder fören nästa vecka, och jag var tvungen att ta med barnen så det blev ytterst lite prat eftersom man inte kunde vara speciellt öppen och man fick prata lite kryptiskt, men så hade jag inte så mycket mer att tillägga då det i stora drag känts bra senaste tiden även om jag då och då får lite negativa tankar, men inte på samma sätt som tidigare och numera kan jag hantera dom mycket bättre. Resten av tiden blev att boka in fler tider under sommaren och jag kommer aldrig mer ta mig mig barnen på det. Var man inte stressad innan så blev man det under mötet.

Dax för en förändring...

Nu på morgonen så har jag bokat en tid hos min frisör här i byn och ska dit om knappt 3 timmar. Nervös!

Tanken är att jag kommer att klippa mig, då mitt hår har blivit alldeles slitet av alla blekningar samt så kanske jag lyckas få bort de värsta gula skiftningarna i håret som är i topparna som bokstavligen lyser.

Jag kommer även att diskutera med henne för att höra hur jag ska få fram den kalla tonen i mitt blekta hår som jag vill ha, så jag kanske kan nå mitt slutresultat. Världens projekt är det här. Minst sagt!

Det känns inte så lockande att färga det igen som jag funderade på tidigare, då det bara kommer att bli ännu mer slitet och risken finns då att jag måste klippa av större delen av mitt hår vilket jag inte är sugen på, så möjligen läggs det in en toning som är lite skonsammare samt inhandla mer silverschampo.

Wish me luck! 😛

Personligen tycker jag inte om att sitta i en frisörstol och släppa kontrollen, men jag tänker inte försöka mig på att klippa mig själv. Det skulle bara sluta med att jag rakade av allt hår och sen skulle jag bara gömma mig för allt och alla pga mitt missnöje. Jag ska försöka göra mitt bästa och slappna av och njuta av att bli ompysslad. Det kommer gå bra. Hoppas jag…

Igår det var det min första arbetsdag efter sjukskrivningen. Även om jag inte mår helt bra än, så var det nog lika bra att återgå till arbetet igen så man inte isolerar sig alltför mycket. Jag har inte direkt det bästa yrket när man har social fobi då man träffar flera hundratals kunder på ett arbetspass, men jag har alltid varit sådan så jag har pressat mig själv med olika utmaningar för att jag inte ska bli sämre och för att jag vill utvecklas som person och klara av olika påfrestningar.

Jag arbetade i vilket fall som helst 8 timmar och under den tiden så fick man mindre trevliga kunder, men det var bara att försöka bita ihop. Självklart fick man dom där underbara kunderna som är glada som sprider positiv energi kring sig också, utan dom skulle jag nog bryta ihop. Sen att vi var 3 man kort gjorde inte saken bättre utan det var stress utan dess like, det känner jag att jag minst sagt gärna hade sluppit.

Jag var helt slut när jag kom hem och hade så förbannat ont i kroppen. Ledvärken gjorde sig rejält påmind och jag låg en stund på spikmattan i hopp om att smärtan skulle släppa. För stunden så minskades smärtan eller så var det helt enkelt bara för att man fokuserade på den energi som strömmade i kroppen av att ligga på spikmattan.

Just nu är jag sjukskriven och har varit det i 2 veckor. Den första sjukskrivningen var tom idag, men jag fick den förlängd av läkaren, i torsdags då jag var där, tom mitten av juni. Jag har utvecklat social fobi med panikångest i botten av en reaktiv depression samt läkaren har även konstaterat att jag är utbränd (utmattningsdepression). Jag går hos en kurator kombinerat med medicinering samt på KBT så får vi se vart det leder.

Förhoppningsvis vänder det snart så jag börjar må bra. Det kan säkert låta som att jag är väldigt glad m.m i bloggen, men mitt mål med denna blogg har hela tiden varit att ha just en glad ton i, men jag ville förklara mig lite så ni förstår varför jag öppet inte pratat så mycket om känslor just nu. Mer än så orkar jag inte förklara just nu…

I torsdags kväll så var det Cafékväll på As skola. Först hade förskoleklassbarnen framträdande i gymnastiksalen som bestod av en hinderbana. A var helt slut efter hinderbanan som han sprang runt 4 gånger. Han var jätte duktig. Därefter bar det av till förskoleklassens lokaler där det var lotteri, korv och saft försäljning och även där framförande av barnen som bla sjöng på engelska samt Trulles hej då sång.

Det var minst sagt trångt i lokalerna och alldeles för mycket folk för mig, speciellt med tanke på att min sociala fobi har blivit värre. Tänk er 51 barn som har syskon, föräldrar och tom mor- och farföräldrar där. Jag ville bara därifrån på slutet…