Jag har en plan. En plan C, men även en plan D i kombination med plan ABC. Om jag inte kommer in på sjuksköterskeprogrammet till VT-10, vill jag fortfarande studera. Jag känner att jag vill utvecklas. Jag är motiverad, mer än någonsin. Min tid är nu. Planerna går in i varandra. Alla ansökningar samt högskoleprovet kommer göras i samma veva. Med andra nästlar dom in sig i varandra, men vad gör det då det i slutändan blir något bra av det hela. Det gäller som sagt att tänka långsiktigt! 😉

  • Plan A – Skriva högskoleprovet 24/10
  • Plan B – Söka in på sjuksköterskeprogrammet
  • Plan C – Söka in på ekonomiassistentutbildningen med löneadministration
  • Plan D – Studera lösa kurser för att fortsätta utvecklas intellektuellt
    Tänkbara kurser;
    Biologi A & B
    Fysik A & B
    Geografi A
    Kemi A & B
    Naturkunskap B
    Photoshop
    Rehabilitering/Habilitering inkl fältstudier
    Utvecklingstörning/ Funktionshinder inkl APU

Det är bara man själv som kan besluta om man vill utvecklas som person. Ingen annan. Studera är inget man bör skämmas för, det är grunden för ens framtid. Visst, jag må vara utbildad barnskötare samt snart 8 års erfarenhet i en livsmedelsbutik, men att arbeta som barnskötare och endast bli vikarie känner jag inte att jag vill bli då det känns fel både mot barnen och mig själv. Jag älskade verkligen att gå Barn- och fritidsprogrammet, för den gemenskapen som fanns där var något unikt! Om jag kunde ändra mina val på inriktning när jag valde till gymnasiet så hade jag helt klart valt naturvetenskapligaprogrammet just för att det hade gett mig en bättre grund till att kunna söka vidare, men nu kan jag inte det och jag får göra det bästa nu i efterhand istället och jag är övertygad att det kommer att gå väl. Vill man, så kan man! Så är det.

Först och främst klara av omvårdnadsprogrammets sista termin som startar i augusti och slutar i december och därefter är jag utbildad undersköterska. Mitt ena mål! 😀

Depressionen gör sig påmind. Jag vet inte varför. Jag känner mig bara enormt låg. Tankar kring studierna får mig att känna att jag inte kommer klara att komma in på sjuksköterskeprogrammet. Spelar det någon roll att jag överhuvudtaget utbildar mig till undersköterska? Spelar mina betyg någon roll och kommer jag att få högre snitt? Hur beräknar man snittet? Man måste väl tyvärr räkna in betygen som ingår i de grundläggande kraven? Vad mig befarar så har jag bara G i dom flesta av dom ämnena och det kommer sänka min chans till högre snitt. Om jag förstått rätt så får jag inte gå om dom kurserna jag redan har betyg i utan bara tenta av dom. Hur ska man kunna gör det 7 år efter sin gymnasietid när allt är glömt? Några planer att göra det ologiska högskoleprovet har jag inte, men jag kanske borde utsätta mig för en heldag med det?

Tankar kring midsommar och hur det kommer att utarta sig. Visserligen arbetar jag, men efter det? Kommer det bli en trevlig midsommar eller kommer den att spåra ur? Jag gillar varken vanliga helger eller storhelger. Jag känner enorm ångest inför det. Alla önskar en glad midsommar, men jag kan inte känna någon glädje inför det. Jag drar mig tillbaka. Jag sluter mig. Jag blir osocial. Jag blir självcentrerad. Jag blir jag?

Fan…

Jag är totalt uppslukad av mitt ena fördjupningsarbete inom Historia B där jag ska skriva om tvångssteriliseringarna som skedde i Sverige under 1900 talet. Det är otroligt intressant och jag satsar på högsta betyg inom det ämnet och jag förväntar mig att jag kommer att klara det. Jag vet att jag duger och att jag kan. Bättre satsa högt än lågt och det bästa av allt är när man överträffar sig själv och på så vis stärker sitt självförtroende. Det är dessutom alltid bra att peppa sig själv! Vill man, så kan man.

Jag har även kommit på en vild idé om att jag kanske bör för min egen skull söka in till Engelska A för att förbättra min engelska samt ev. höja mitt betyg och därefter prova mig på Engelska B igen. Jag försökte år 2005 att ge mig på Engelska B, men hade inte det stöd jag behövde för att klara av den och säkert inte den rätta motivationen till att klara det så jag hoppade av kursen. Nu känner jag mig mycket mer motiverad till att utvecklas och jag känner att lära sig engelska bättre är bara grundläggande kunskaper. Jag tror dock det är försent att söka in till hösten, så jag funderar på om jag ska ta det parallellt med sjuksköterskeprogrammet eller om jag tar det som sommar kurs nästa år. Jag har starka förväntningar att jag kommer in i någon av skolorna med mina betyg och skulle bli otroligt besviken om det visar sig att jag inte kommer in till våren.

Jag vet att jag har höga förväntningar och krav på mig själv, men i vissa avseenden anser jag att man måste ha det för att kunna utvecklas som person. Om man går med inställningen att man inte klarar det så gör man oftast heller inte det, men går man in med inställningen att man kommer att klara det så är chansen större att man gör det. Jag tror på mig själv. Jag vet vad jag vill och jag tänker ta mig dit.

Jag har känt mig relativt låg idag. Jag vet inte om det kan bla vara att jag är orolig för hur det kommer att bli när jag återgår till arbetet. Idag ringde jag till arbetet och hörde vilka tider jag har efter att sjukskrivningen gått ut 13 juni. Jag kommer arbeta 15:e och 19:e och efter det har jag semester 20-30 juni, så det känns som en mjukstart. Därefter arbetar jag endast 10 dagar tills jag har semester igen v.30-31, vilket också känns väldigt skönt. Jag får försöka att inte stressa upp mig själv i onödan.

Vad gäller NKC så kommer jag vara där 2 onsdagar till denna månad och sen blir 2 onsdagar till i början av augusti och studera Historia B och sen är den kursen avslutad och i augusti börjar jag termin 3 och i december tar jag studenten för andra gången i mitt liv om man vill kalla det så. Däromkring i december är det nog klart om jag kommit in på sjuksköterskeprogrammet till våren 2010 eller inte, så jag kan tänka mig en fest i all ära däromkring för att fira både avslutningen på NKC samt för en ny början mot mitt ena delmål att bli sjuksköterska. Sen får vi se vad jag specialiserar mig till. Jag är inte helt hundra längre på om jag vill utbilda mig till barnmorska.

Än så länge verkar mitt snitt ligga på 16,56 och för att söka in till alla 5 programmen här i Stockholm så behöver jag ett snitt mellan 16-18. Med tanke på att jag har 6 kurser kvar att få betyg i, så är det inte en omöjlighet att jag lyckas få upp snittet något mer. Jag vet att jag duger och jag vet att kan. Jag kämpar på. Jag kommer klara det.

Dagens dilemma: Varför får jag inte rutin på Jag är bra-boken? Jag blir trött på mig själv!

Jag fick nyss ett glädjande besked, åtminstonde så borde jag känna att det är det. Jag fick MVG i Etik & livsfrågor, men jag kan inte glädjas för det utan jag känner mig totalt misslyckad och gråter istället. Jag har ingen som uppskattar mitt hårda arbete för att utvecklas och för att få så bra betyg så att jag i slutändan höjer mitt snitt så jag kommer in på sjuksköterskeprogrammet. Ingen som stödjer mina drömmar att i framtiden och i slutändan få arbeta med det jag brinner för. Jag känner mig ensam. Jag känner att jag inte duger, men innerst inne vet jag att jag både duger och jag kan.