Måttligt kul var det att sätta sig i en skållhet bil idag, så går det när jag inte har AC i Röda faran, men det var illa tvunget då jag skulle på KBT. Under mötet gick vi igenom papper som jag tidigare fyllt i, dock är det ett häfte jag ska fylla i igen för min kurator tror att det kommer ge annorlunda resultat nu. Det återstår att se. Det vi gick igenom visste jag redan. Det är ju mig vi pratar om, men det kändes ändå skönt att få ut det till någon som kan hjälpa mig att må bättre genom att ta itu med det. Det går framåt.

Jag gillar våra samtal. Dom är väldigt givande även om det är jobbigt att sitta där och rota i sina problem. Den sociala fobin är den vi arbetar främst med då allt mer eller mindre hänger ihop med den, men det har blivit väldigt mycket samtal iform av samtalsterapi istället, men hon är samtalsterapeut också så det gör inget har hon sagt.

Det har knappast varit min dag idag. Först hittar man inte hemnyckeln och när man väl är framme i Nynäshamn så upptäckte jag att inte hade med mig min handväska med körkort, kontokort m.m utan jag hade glömt den utanför ytterdörren hemma. Inte nog med det var det bara att stressa till receptionen för att inte komma försent till KBT mötet och hoppas på att man kunde anmäla sig där utan ID handlingar och det gick.

KBT mötet idag kunde varit bättre. Jag hade en halvtimme bara med henne, pga att det fanns egentligen inga tidder fören nästa vecka, och jag var tvungen att ta med barnen så det blev ytterst lite prat eftersom man inte kunde vara speciellt öppen och man fick prata lite kryptiskt, men så hade jag inte så mycket mer att tillägga då det i stora drag känts bra senaste tiden även om jag då och då får lite negativa tankar, men inte på samma sätt som tidigare och numera kan jag hantera dom mycket bättre. Resten av tiden blev att boka in fler tider under sommaren och jag kommer aldrig mer ta mig mig barnen på det. Var man inte stressad innan så blev man det under mötet.

Depressionen gör sig påmind. Jag vet inte varför. Jag känner mig bara enormt låg. Tankar kring studierna får mig att känna att jag inte kommer klara att komma in på sjuksköterskeprogrammet. Spelar det någon roll att jag överhuvudtaget utbildar mig till undersköterska? Spelar mina betyg någon roll och kommer jag att få högre snitt? Hur beräknar man snittet? Man måste väl tyvärr räkna in betygen som ingår i de grundläggande kraven? Vad mig befarar så har jag bara G i dom flesta av dom ämnena och det kommer sänka min chans till högre snitt. Om jag förstått rätt så får jag inte gå om dom kurserna jag redan har betyg i utan bara tenta av dom. Hur ska man kunna gör det 7 år efter sin gymnasietid när allt är glömt? Några planer att göra det ologiska högskoleprovet har jag inte, men jag kanske borde utsätta mig för en heldag med det?

Tankar kring midsommar och hur det kommer att utarta sig. Visserligen arbetar jag, men efter det? Kommer det bli en trevlig midsommar eller kommer den att spåra ur? Jag gillar varken vanliga helger eller storhelger. Jag känner enorm ångest inför det. Alla önskar en glad midsommar, men jag kan inte känna någon glädje inför det. Jag drar mig tillbaka. Jag sluter mig. Jag blir osocial. Jag blir självcentrerad. Jag blir jag?

Fan…

Igår det var det min första arbetsdag efter sjukskrivningen. Även om jag inte mår helt bra än, så var det nog lika bra att återgå till arbetet igen så man inte isolerar sig alltför mycket. Jag har inte direkt det bästa yrket när man har social fobi då man träffar flera hundratals kunder på ett arbetspass, men jag har alltid varit sådan så jag har pressat mig själv med olika utmaningar för att jag inte ska bli sämre och för att jag vill utvecklas som person och klara av olika påfrestningar.

Jag arbetade i vilket fall som helst 8 timmar och under den tiden så fick man mindre trevliga kunder, men det var bara att försöka bita ihop. Självklart fick man dom där underbara kunderna som är glada som sprider positiv energi kring sig också, utan dom skulle jag nog bryta ihop. Sen att vi var 3 man kort gjorde inte saken bättre utan det var stress utan dess like, det känner jag att jag minst sagt gärna hade sluppit.

Jag var helt slut när jag kom hem och hade så förbannat ont i kroppen. Ledvärken gjorde sig rejält påmind och jag låg en stund på spikmattan i hopp om att smärtan skulle släppa. För stunden så minskades smärtan eller så var det helt enkelt bara för att man fokuserade på den energi som strömmade i kroppen av att ligga på spikmattan.

Holidays fund!

Idag har jag varit låg. Jag sov bort förmiddagen innan det var dags att bege sig till mitt KBT möte. Det gick relativt bra. Det som känns jobbigt är att det är bara en timme och när tiden är påväg att ta slut så känns det som att man blir avbruten mitti.

Efter mötet tänkte jag först fara hem och sova lite till, men kände att jag inte ville vara trött och seg hela dagen utan ville pigga upp mig själv så jag passade på att åka till Priskrossarn där jag fick tag i bla en sparbössa som jag ska spara mina 10 kronor i och sen blev det Retrohuset och jag fann en osthyvel i nysilver som man kan ställa in vilken tjocklek man vill ha på skivorna och en servetthållare i nysilver. Båda två fick jag för 20:-, lika billigt som alltid!

A följde med en kompis hem från fritids, så jag hämtade M och J från förskolan och sen begav vi oss till Rusta och sen Eurostore som för övrigt har blivit en butik med klass nu. Innan var det mer en-slit-och-släng-affär-med-billigt-skitaffär. Jag var egentligen främst ute efter att inhandla något som jag kunde måla, men tyvärr fann jag inget, så det blev lite smått och gott istället och som vanligt till en billig peng.

När A sen kom hem från sin kompis så var han inte sig själv. Förhoppningsvis är det bara sömnen som var boven, men det återstår att se imorgon. Jag hoppas han inte är påväg att bli dålig då det är hans första skolavslutning på torsdag och han skulle bli väldigt ledsen över att missa det.

Jag har känt mig relativt låg idag. Jag vet inte om det kan bla vara att jag är orolig för hur det kommer att bli när jag återgår till arbetet. Idag ringde jag till arbetet och hörde vilka tider jag har efter att sjukskrivningen gått ut 13 juni. Jag kommer arbeta 15:e och 19:e och efter det har jag semester 20-30 juni, så det känns som en mjukstart. Därefter arbetar jag endast 10 dagar tills jag har semester igen v.30-31, vilket också känns väldigt skönt. Jag får försöka att inte stressa upp mig själv i onödan.

Vad gäller NKC så kommer jag vara där 2 onsdagar till denna månad och sen blir 2 onsdagar till i början av augusti och studera Historia B och sen är den kursen avslutad och i augusti börjar jag termin 3 och i december tar jag studenten för andra gången i mitt liv om man vill kalla det så. Däromkring i december är det nog klart om jag kommit in på sjuksköterskeprogrammet till våren 2010 eller inte, så jag kan tänka mig en fest i all ära däromkring för att fira både avslutningen på NKC samt för en ny början mot mitt ena delmål att bli sjuksköterska. Sen får vi se vad jag specialiserar mig till. Jag är inte helt hundra längre på om jag vill utbilda mig till barnmorska.

Än så länge verkar mitt snitt ligga på 16,56 och för att söka in till alla 5 programmen här i Stockholm så behöver jag ett snitt mellan 16-18. Med tanke på att jag har 6 kurser kvar att få betyg i, så är det inte en omöjlighet att jag lyckas få upp snittet något mer. Jag vet att jag duger och jag vet att kan. Jag kämpar på. Jag kommer klara det.

Dagens dilemma: Varför får jag inte rutin på Jag är bra-boken? Jag blir trött på mig själv!

Jag fick nyss ett glädjande besked, åtminstonde så borde jag känna att det är det. Jag fick MVG i Etik & livsfrågor, men jag kan inte glädjas för det utan jag känner mig totalt misslyckad och gråter istället. Jag har ingen som uppskattar mitt hårda arbete för att utvecklas och för att få så bra betyg så att jag i slutändan höjer mitt snitt så jag kommer in på sjuksköterskeprogrammet. Ingen som stödjer mina drömmar att i framtiden och i slutändan få arbeta med det jag brinner för. Jag känner mig ensam. Jag känner att jag inte duger, men innerst inne vet jag att jag både duger och jag kan.