Jag satt på tåget när jag såg henne. Hon var riktigt vacker, men jag visste inte om jag vågade gå fram till henne.
Men jag gick fram, satte mig bredvid henne och efter att ha samlat mod lyckades jag få fram ett ‘hej’. Hon tittade på mig och log. ‘Hej’ sa hon.
Jag sitter på biografen, hon sitter bredvid. Hon har fortfarande lite röda kinder från att just ha kommit in från kylan. Efter ett tag märker hon att jag tittar på henne. Hon skrattar. Jag skrattar också och vänder mig om för att se filmen.
Hon kramar min hand så hårt att det gör ont, men jag lägger knappt märke till det. Efter ett tag är det över och hon håller barnet i sin famn, hon tittar upp på mig och med ett stolt leende säger hon: ‘Här är din son’.
Jag vaknar upp i en mjuk säng. Först vet jag inte vart jag är. Jag ropar efter någon och blir förskräckt av allt kraxande som kommer ur min hals. Jag får lust att gråta. Men så är hon där, hon från tåget. Hon lutar sig över mig och kramar min hand.
Nu kommer jag ihåg allt. Jag gifte mig med henne och vi blev gamla tillsammans. ‘Jag är så trött’ säger jag. Hon ler och kramar min hand hårdare. ‘Jag vet’ säger hon. Sedan lutar hon sig närmare, kysser min panna och viskar ‘Jag älskar dig’. Sedan somnar jag för alltid.
Ett ljud, och så öppnas dörrarna. Hon går ut. ‘Äh’ tänker jag. Det hade ändå aldrig blivit något.

Gabriel Lundstedt, Nynäshamns gymnasium
Nynäshamns Posten fredagen d. 27/6-08

Annonser